Steffisblogg

Nu har jag efter hur lång väntetid som helst opererat min högerfot. Jag tänte att jag tar hela historien här så slipper jag kanske förklara vad som har hänt för några iallafall.
När jag var 9 år märkte jag att fotbenet, som sitter innanför hålfoten typ, började bukta ut ovanligt mycket jämmfärt med andras. Det var på båda fötterna och jag gick till en ortoped, som sa till mig att äta mer så att inte föttera var så beniga så skulle problemet försvinna. (Jag vet, f-nylle!)
Så dem problemen jag hade innan jag fick en remiss till en annan ortoped och fick dem att inse att jag behövdes röntkas var ganska stora. Efter ett tag träffade ja dock rätt läkare och blev skickad till nacka sjukhus kirurg-ortopediska avdelning.
Dom två åren det tog mellan att jag träffade en läkre som lyssnade och att nackas ortoped avdelning hade tid, fick ja nästa problem. Det var när vi hade skogspraktik som min högra häl blev först öm, sedan lila för att slutligen bukta ut som en jäkla knöl mitt på hälsenefästet. -Ja då var det ju såklart en inflamation i fästet på hälsenan som eftersom att den inte hade blivit behandlad i tid, (eftersom att jag inte visste om att jag hade den) hade börjat förkalkats och bilda nytt ben, I fästet på hälsenan alltså! Behöver jag säga att detta gjorde ont?
Det roliga var att jag klagde rätt mycket på hur ont jag hade i hälen på skogspraktiken och det jag fick höra titt som tätt var
-Men f'n skärp dig och sluta klaga alla har ju skavsår...   Haha hade man vetat va man hade så skulle jag ha klagat såååå mycket mer.

I onsdags den 25 februari fick jag äntligen foten "fixad". Kirurgen var nog lite halvt sadist för hon och narkosläkaren kom och pratade med mig precis innan jag skulle sövas.
-Ja så jag kommer att annvända, hm, ja om du tänker dig ett väldigt vasst stämjärn som jag knackar bort knölen på insidan med, och så en lite större såg till knölen på hälen tror jag kommer att behövas... och så syr jag ihop allt och gipsar ovanpå så kommer du tillbaka om 3 veckor och byter gips och får ett nytt, att gå med i 3 veckor till.

Men operationen gick som den skulle, man somnade ju sjukt fort av narkosen, och på uppvaket var man ju inte helt hundra heller för den delen. Dom första dagarna hemma ville ja dock bara dö. Det gjorde så himla ont i hela foten och jag mådde illa som sjutton av dem smärtstillande jag hade fått. Dem sa på sjukhuset att dem 3 första dagarna skulle vara värst och nu lider den treje mot sitt slut så jag hoppas på en mer smärtfriare tillvaro framöver.

Men det är inte lätt att vara handikappad vill jag lova, jag har bosatt mig på soffan, eftersom att jag inte kommer upp för trappan till mitt rum. Smart som man är gör man det ju inte lättare för sig själv  heller så idag hoppde jag iväg till en nagelstudio och gjorde acryltippar på mina naglar. Det blev supersnyggt och jag är jättenöjd, men nu är jag ännu mer  handikappad än förrut, för det går ju inte att röra någonting.

Så mitt tipps för dom närmaste 6 veckorna är var beredda på att jag kommer klaga ungefär 99 % av tiden, och håll er undan om ni inte vill höra!